Jag måste än en gång rapportera från en av De Klomps utomordentliga öppna provningar.
Lördagens ämne var något mystiskt formulerat ”halvblind provning”, ”med en twist” och ”en gemensam nämnare”. Provningsledare ingen mindre än Bobo himself!
Efter att ha satt oss och sorlat en stund uppenbarades upplägget:
Vi fick reda på bryggeriet och stilen, och skulle ta reda på vad ölet var smaksatt med. Och då menar vi något som inte är vatten, jäst, humle eller malt. Utan något mer oöligt!
Början blev en öl från Mikeller, avsläjades också att det var från deras Spontan-serie. Dvs en sponatjäst öl, en smaksatt lambic (aka suröl). Efter att ha tittat, luktat och smakat, och surrat runt en bra stund så lyckades vi ändå inte komma på vad smaksättningen var utan bar mycket hjälp från Bobo. ”Tommy var nära när han gissade på grapefukt men ändå jättelångt ifrån” … hmm, grapefruit vs grape? Japp – rätt. Smaksatt med druvor. Sägs det. F-n vet om jag kände det. En riktigt trevlig lambic, ganska lättillgänglig och välbalanserad. Här kan du se vad jag tyckte: Spontangrape.
Nr två var från andra sidan Attilanten, ”Lost Abbey”. Som det mesta från det bryggeriet i Belgisk stil, men med en tillsatt ingrediens man annars hittar som smakassociation. Svårt, svårt, svårt. Ingen klarade det. Till slut avslöjade hr Prüfungsleiter att det var russin – kände nog inte det heller, skall jag erkänna. Annars som en god senap, söt och stark. Judgement Day!
Tredje öl till rakning var från ”loftlägenheten ovanför en riktigt bra fest”, närmare bestämt från Brasserie Dieu Du Ciel. Och som jag konstaterade kan det ju vara vad somm helst i den då, Från fönsterblommor till gud-vet-vad. Antagligen Kanadas bästa bryggeri, ett måste om man kommer till Montreal! Nåväl, angenäm öl, och eftersmaken var tydligt stark kryddig. Chili? Njae? Peppar hävdade Håkan! Njoo, joo, äntligen ganska rätt direkt. Det var kryddornas väg – Route Des Épices
Nästa öl var återigen från Mikeller, svart, potent och smakfull. Distinkt kryddig. Tommy var tvärsäker direkt, och jag tämligen direkt efter. Texas Ranger, chipotl-öl som jag smakade i Göteborg för någon månad sedan.
Redan fyra riktigt trevliga öl avklarade, vad kunde då väntas som nummer fem. Något från festen tydligen, the state of New York – Southern Tier Brewing Company. Uj, uj här vad det kryddor och godis, sött och smaskigt. Men vad var det smaksatt med? Kanel, kardemumma, ingefära, vanilj? Banan? Luktade och smakade intesivt av mjuk pepparkakssmet. Ni vet, det som man fick slicka ur skålen före jul … Ingen kom på det. Men när Bobo sa det insåg jag att jag upplevt det en gång tidigare! Pumpa. Ett amerikanskt pumpaöl smakar svensk mjuk pepparkaka – det visste jag ju! Då var det Punkin Ale från Dogfish! Här var det Pumkin. Mums!
Till slut mera från Southern Tier, och här var det väl lättast att sätta den direkt. Lukt och smak skrek direkt brylepudding, och si det var det – Crème brûlée. Alltså vanilj som kompletterades med den karamelliserade malten i en ren dessertexplosion för lukt och smak! Mera mums!
En lite lätt omtumlande upplevelse, men alla sex fantasiska öl. Jag fuskade och röstade på tre stycken som bästa öl.
Efteråt blev det som vanlit en bra stunds samkväm vid Die Stammtisch. En London Fog för undertecknad. Mycket avslappnande och njutfull, ibland är mindre mer!