Kerstin dök upp redan på torsdagseftermiddagen, naturligtvis lite lätt trött efter resan, så för hennes del blev det väl mest ett par turfzoner, lite mat och sedan sova ifatt. Jag själv passade på att ta några öl i den obligatoriskt spontana och hemliga europeiska avslutningen på Eclipsecon, men annars var jag också ganska trött efter fyra långa konferensdagar.
Men på fredag morgon var vi pigga, åt en stadig furkost och planerade dagen. Ursprungligen hade vi väl tänkt ta det lugnt på hotellet framåt lunch, checka ut och antagligen ta en taxi upp till centrala San Francisco. Vi hade ju bokat hotell ett stenkast från Union Square, och bil där är bara ivägen.
Men då började vi snegla lite på zonerna söderut, åt Stanfordhållet till, och det fanns ju en del där också. Så efter lite överläggande så bokade vi lite raskt en hyrbil från flygplatsen. Nåja raskt gick det när vi väl insåg att Hertz bokningsautomat – som egentligen är en klumpig telefon med tjock-tv, och personalen som svarade i den inte alls var intresserade att jämföra alternativ, det sabbade väl bara ackordet – inte var något att ha. Så vi använde vanliga gamla webbokningen, och hyrde en bil för hela vistelsen så vi skulle kunna göra utflykter och ta oss tillbaka till flyget smidigt.
Sedan checkade vi ut och åkte med första bästa shuttle. Dvs Kerstin försökte hålla den medans jag diskuterade de nordiska ländernas inbördes storlek med receptionen, så hon fick ge upp. Jag hävdar att jag bara var social medans de ändå printade ut räkningen… Men vi tog bara nästa buss en kvart senare.
Väl på flygplatsen bökade vi bort till hyrbilshuset, hittade vår bil och baxade in pick och pack i en lagom stor Toyota. Med automatlåda. Och GPS. Det är bra så man kan använda hjärnan till att fokusera på trafiken.
Och så iväg, rabblande ”man får svänga till höger på rött”, ”högerregeln gäller inte, man kör i den ordning man kommer fram i korsningen” och annat matnyttigt.
Nåväl, USA är ganska lätt att köra i, byggt för bil som allt är. Och runt bukten är tempot ganska bra. Man blir nästan bara tutad på när man står snällt vid rött med högerblinkersen på …
Första anhalt var Palo Alto och Stanford, där Kerstin shoppade lite i bokhandeln, jag tog en kaffe, vi båda tog en zon, njöt av vädret, palmerna och miljön. Vi körde runt lite och letade efter medicinska bokahandeln som hade flyttat, men även om Kerstin hittade den så blev det inga större inköp.
Vi började bli hungriga och körde in till Palo Alto och åt lunch på favoriten Cheescake Factory. Och så tog vi lite Starbucks-latte efter det och snirklade oss ned genom Menlo Park och tog omväxlande zoner.
Jupp, det var bilturfning, men vi konkurerade inte ut någon turfare på något sätt. Zonerna var gula när vi tog dem, och är det nu igen.
Sedan kom vi fram till Googles område, och turligt var det helt öppet för besökare, mest som ett stort campus verkade det. Där fanns det en del zoner att ta, och Kerstin hittade en cykel som hon lånade och tog sig runt med. Solen var på väg ned när vi väl gav upp och vände norrut.
Det var mörkt, och jag var ganska trött när vi kom upp till hotellet, så utan att knussla om de extra $20 som valet parking kostade tog vi det och checkade in på det nyrenoverade och mycket trevliga Grand Hyatt San Francisco.
Kvällsmaten fick bli nära, Burger Bar hade inga köer (vi hade väl inte helt fattat att det var fredag kväll förrän vi såg restaurantköerna). Troligen var det lätt att komma in för att de höll bara öppet en timme till då, för varken burgare, priser eller ölutbud var det något särskilt fel på. Och det låg med utsikt över Union Square. Hann förutom en god burgare, bara med en Speakeasy Payback Porter, men det gjorde inte så mycket, somnade ändå ovaggad.
Under de närmaste dagarna blev det mycket turf för båda, och en och annnan öl för mig, men det var ju precis det vi ville. Kerstin beskrev något senare under vistelsen sina turfäventyr i ett brev som Snusmumriken publicerade på sin blogg.