Söndagen började vid 3-tiden med ett avsnitt Farscape på Netflix, sedan somnade jag om och sov till 8. Skönt!
En oväntat proteinrik frukost på hotellet, kokta ägg, skinka, lite melon, massor med latte. Och så en rostad bagel med Philadelphia Cream Cheese och jordnötssmör – för att komma i US-mode 🙂
Passade på att gratta gumman, och lösa melodikrysset, allt via det där nätet.
Sedan ut för att se på omgivningarna. Till fots. Vilket inte alltid är det lättaste i den här delen av världen. Förbudsskyltar, motorvägar, och plötsligt försvinnade trottoarer.
Första zonen för dagen, RayParkZone, vädret var strålande och jag blev tvungen att spontanshoppa en tub solkräm då jag promenerade i kortärmat – och utan hatt!
Första gången jag såg en sådan här tyckte jag att de var allt bra stolliga ”over there”. Dra vatten i oisolerade järnrör över mark! Fryser ju sönder första frostnatten i september :/
Nästa zon, PeninsulaZone, låg bakom ett sjukhus. Jag hade då promenerat genom ett typiskt söndagstrött villaområde med tidningsrullar kastade på uppfarterna, och enstaka hundägare ute. Lugnt och fridfullt.
Efter det gick jag till ett typiskt amerikanskt köpcentrum med en stor parkering i mitten. Man känner sig lite udda när man kommer gående till ett sådant ställe.
Köpte ett lokalt SIM-kort med massor med data i en T-Mobile-butik för att Kerstin skulle kunna turfa obehindrat när hon kom senare i veckan. Smart drag antagligen, även om $80 inte kändes billigt så blev det nog ändå det i jämförelse med de snuskiga roamingpriserna.
”Erick” passade på att ta en stor latte på en Starbucks, och bara njuta av att kunna sitta kortärmad i skuggan. Jo, på ställen jag måste ange namn utan mer krav än att kunna ropa upp mig använder jag mig oftast av mitt ”riktiga” first name, Erik. Är kort och mer känt än mitt svenska tilltalsnamn. Men kan stavas på alla möjliga sätt ändå …
Nästa zon, BaysidePark, en lekplats som låg rakt under en högspänningsledning och inflygningen på en av flyplatsens banor. Husen runt omkring, med rostiga bilvrak på uppfarterna gav väl inte intryck av att tillhöra de mest välbesuttna.
Så jag travade iväg ganska snabbt. Men zonerna låg glest och gubben började bli trött, så en Caltrain-station i närheten fick bli nästa mål.
Riktigt kul att åka, vagnarna var i två våningar men öppet mellan våningsplanen. Blev luftigt, men kändes som man slösade utrymme.
Speciella cyckelvagnar fanns, där hela undervåningen bara var ett stort plåtgolv. Det borde SJ ha också!
Den här stationen såg trevlig ut, här hoppar vi av!
Och hoppsan det var inte långt till en zon, WashingtonSF!
Dubbelhoppsan, där låg en brewpub, Steelhead!
En trevlig liten paus med 8 smakprov (nej, de är inte så stora som de ser ut, kamran lägger på en pint – som man säger). Deras stout var bäst, i övrigt lite vanlig fantasilös brewpuböl.
Jag tror att dessa ställen tvingas köra på ganska försiktigt humlade välkända typer för de är beroende av att den lokala, lagerdrickande, populationen kommer tillbaka regelbundet. Engångsnördar som jag är inte deras målgrupp!
På väg tillbaka gällde det att inte runda grindar, för det kostar exakt 271 dollar!
Träffade ett par kollegor som anlänt under dagen på hotellet på kvällskvisten, det var trevligt, men det blev en tidig kväll igen. Allt för att vara i toppform på konferensstarten på måndagsmorgonen!