Hos en grupp hängivna hembryggare i landets vackra sydöstra hörn, under ledning av bryggarguru DrKarma på backfire.se, hade jag det oerhörda nöjet att få vara med på en ölprovnning om jästens betydelse.

Varning för känsliga bryggare, högst personliga synpunkter kommer nedan …

En studie i jäst

Tre av bryggarna hade förtjänstfullt bryggt var sin sats Amber Ale som skiljde sig åt på jästtyp, förutom vattnet – och bryggaren själv.

I en underbar blekingskt sommarkväll, efter av värden Dan-Magnus välflippade, goda och uppbyggeliga hamburgare tog den första blindprovningen vid, av just  de tre bärnstensfärgade juvelerna.

Jag själv kunde mest bidra som ovanligt blind försökskanin och med exotiska utsocknes synpunkter, brutal och ärlig skulle jag vara – även om jag faktiskt smakat och recenserat en av ölen förut (Bergåsa Amber Ale).

Nåväl visuell inspektion först, tre – naturligtvis – väldigt lika öl. Mina var lite olika grumliga, men inte i samma ordning som någon annans, så det var nog var i flaskan innehållet kom från som spelade roll kom vi fram till. Nummer två hade däremot ett något varmare (gulare) skum och lämnade mer rester. Så i min värld fick den lite plus där.

Dofterna skiljde sig däremot en del, speciellt nummer tre som var något fruktigare (mer päron) och en tydlig kryddighet a la kryddnejlika, de andra två var ganska lika möjligen lite rikare doft från tvåan. Trean fick pluspoäng här.

Smakerna skilde sig en del åt, även om naturligtvis grundtonerna var de samma, en god maltighet. Ettan upplevde jag som lite lätt kryddig, och med en smula bananskal i fruktigheten. Välbalanserad och fin. Tvåan hade inte samma krydda och fruktighet, något tydligare beska. Något som ibland är en väldigt trevlig egenskap, möjligen stack den ut lite med det, och min benämning spretig roade alla – utom möjligen bryggaren ;). Treans tydliga kryddighet balanserade maltkroppen väldigt bra och fick plus för mig här.

Känslan av ölerna var i det närmaste identiska så där fick det bli totalt lika. Så i min lite lätt famlande uppfattning blev hopvägt trean bäst. Men det kändes som att alla tre borde ha medalj!

Vilken som var vilken, och en liten annan uppfattning kan ni se här på backfire!

Den efterföljande baselinen med en nyssimporterad polsk Euro strong lager (Warka Strong) stod sig väldigt blek i sammanhanget, baseline betyder nog lågvattenmärke …

Suddigheten ökar

Efter de goda bärnstensölerna kom kvällens clou, två varianter av den egenkomponerade sjumaltsbelgaren Fuzzy Dog, enligt upphovsmannen en hybrid mellan en Belgisk Dubbel och Belgian Dark Strong Ale.

Båda mörkt rubinröda, snygg beige skumkrona, lite rester, bra gardiner framför allt av ettan. 4 – 3,5 i den matchen.

Doften var söt, komplex, blandning av skumtomtar, torkad frukt, julkryddor och lite banaskal, möjligen lite mer intensiv från tvåan. 3,5 – 4 här.

Smaken också komplex, maltdominerad, mycket torkad frukt, lite pomerans i tvåan. Möjligen lite mer tyngd i ettan (som också lär ha något mer alkohol, 8,8% mot 8,3%): 4 – 3,5.

Känslan var väldigt lika, lite kolsyra, mjuk och nästan oljig känsla, stor kropp, liten torrhet. 4 – 4 i matchen.

Totalbilden är väldigt trevliga belgare, ettan lite tyngre och eftertänksammare, tvåan lite friskare och lättare, men intrycket är mycket gott: 4,5 – 4,5.

Vilket då ger totalpoängen i den nästan jämna matchen: 4,00 –  3,85.

Baselinen, den nästan lokala Diabolisk Ängöl, var faktiskt blekare, till och med ordentligt blekare i detta sällskap.

Till slut

Efter lite kaffe, och ett par inte helt oangenäma whisky, kunde jag ge mig till hotellet med den nyvunna förvissningen: Blekinge Bryggargille får köpeölen att blekna!

Tack alla för en mycket minnesvärd kväll!